Långt, långt bort på hedarnas hed
skall du sitta i ödsligt Eden,
Jordlivets solar gå upp och gå ned,
men du skönjer ej år och skeden,
Vissnande snabbt, skall du vandra tungt
här uppe mot hemliga målet,
till dess du bestiger leende lugnt
din flammande brudbädd, bålet.
HÖSTSKOG
En fest bereds. Förgyllda äro löven,
bland svarta stammar
månliljan flammar.
Var stilla, våg; I aftonvindar, töven,
som med er oro nejderna bedröven,
Nu sjunker solen i ett hav av korn.
En visa svingar
på röda vingar
i fjärran tummelklang ur jägarhorn:
”Jag är en mur och mina bröst som torn.”
Ännu en dag då stormen andan hämtar,
på vilodagen
emellan slagen,
en flyktig hövding salomoniskt skämtar
i skumt gemak, där Venuslampan flämtar.
Som till en kröning strös allt guld i dag
ur sommarns kista,
all blom, den sista;
och klippan med violblårt överdrag
är yppig vilobädd och sarkofag.
220
