Hur du fjäskade kring snäckan, trampa’ vatten och stoltsera’!
Dina suckar som sefyrer fladdrade kring Hennes ben.
Hur du yvdes på den glada vårseglatsen till Cythera,
då du stod i nymfers skara som en grann, galant kapten!
Fåfängt nu i grå oktober spejar du kring svala klippor.
Ingen Venus mer begär ditt skydd i naken högtidsskrud,
ingen havets Flora kastar soligt blå och vita sippor
över mörkret där du härskar, du de dumba fiskars gud.
Du har goda visthuskamrar, fester firar du i djupet,
äter kostlig rom och tömmer mången sjunken flaska rom,
och ditt gamla skepparhuvud, rött och lurvigt och försupet,
ler av fägnad, när du tänker på all njutning du bekom.
Men bevars, man ilsknar till, man är en gud och vill regera,
och i mordiskt bakrus löser du din grova hingst Orkan,
väcker dina supkompaner, Hydrus, Physeter med flera,
och de skumpa i ditt följe, fnysa bläck och spotta tran.
Oförtänkt ur lömska bakhåll far du opp i svarta kvällar,
och din stämma, Protevs frände, härmar lejon, galt och ko,
och när seglen fly som yra ankor över svalg och hällar,
skrattar du, förnöjd och blidkad, månget kusligt ha och ho.
240
