kan den ock hjältesånger om det unga
som stormat fram i helig eld och tro.
Vad mer om ljuset släcktes, blott det tändes?
Vad mer om kölen bräcktes, blott den spändes
av ädelt virke och med gamman vändes
mot kusten där de fagra drömmar bo?
Hur djup och rik är seklets kämpasaga!
Hur stolt att vara född och arvet taga
av dem som gått på ärans bädd till ro!
Av deras verk, de ringas som de storas,
kan ej ett grand i jordens mull förloras.
Det som är fött av kraft har kraft att gro.
Så glädjoms, som man gläds i skördeanden!
Allt vidare och fullare stå landen
som seklens hjältar brutit upp för anden,
att den må få sin hungers bord berett.
Allt växer hungern, starkare bli kraven,
och stort är ropet: ”Blomstre mellan haven
all jorden som en lustgård, fylld med saven
av alla höga tankar tiden gett!”
Och det är oss som dessa röster gälla.
Vi stå i löftets lund, vid dopets källa.
Vig oss till färden, ström vars vågor välla
av dristig ungdom och av mognat vett.
Är ej vår ande både örn och duva?
Kan den ej fly ur vardagsmödans gruva
och söka allt det djärva, allt det ljuva
som släktet drömt, då striden syntes lång?
Vi vilja tälja, sjungande på vägen,
dess allra käraste och bästa sägen,
244
