Dagen och natten
Dagen är stolt och modig. Hög som hjälten
uppstår i vapenskrud från lägertälten,
går han med svärd och båge över fälten,
fyller med stridsgny luft och hav och jord.
Natten är tärnan som med stilla fingrar
vallmo kring kämpens heta panna slingrar,
sjunger till luta vid hans bädd och skingrar
kämpande tankar med sin ömhets ord.
Dagen är sångarn, stark till röst och lunga,
Larmande visor älskar han att sjunga,
drager kring landen, fröjdas med de unga,
gläds åt var stämma djärv och gäll som hans.
Natten, hans maka, går med fot som blöder,
söker med gråt hans fjät i norr och söder,
tills hon i gryningslandet kvalfullt föder
sonen att vandra i sin faders glans.
Seklens färd
Men genom rymder av skugga och ljus
fara på stormhjul seklernas vagnar.
Världarna ligga som skälvande agnar,
strödda på vägen i vindens brus.
Upp till den evige konungens hus
sänder hans rike förgängliga röster,
livets lovsång från väster och öster,
skänker av skönhet från klot av grus.
246
