Den här sidan har korrekturlästs
Det susar i lundarna vida
en brudsång om ung natur.
De hulda timmarna glida
på Floras blomsterur —
från arla, då näckrosen sträcker
sin krona ur glimmande göl,
tills liljan mot nattsvalkan täcker
sitt kostliga, gyllene mjöl.
Det gick en man genom lunden,
en from naturens präst;
han såg, som i andakt bunden,
på blommornas kärleksfest.
I viskande bröllopsringen,
där rökelsen vajade skär,
han lyddes till anden i tingen
och kände att guden var när —
den samme som fästets grunder
och örternas vårtält byggt,
den samme i åskvagnens dunder
och pollensvärmarnas flykt,
den samme i stormvindens vågor
och daggens välsignade skur,
i människohjärtats lågor
och stilla blomsteramour.
255
