Du källrena kyla av bergen,
ringa ner som en läkedomsflod,
två lemmarna starka, giv färgen
åt ungdomens bleknade blod,
För mycket vi vants att begära,
här är oss för bonat och varmt;
kom, döp oss till vildmarkens lära,
till liv som är härdigt och armt.
Du havets jäsande sälta,
som piskats av stormens ris,
stig upp över stranden och välta
hit in för en fräsande bris.
För sött och för klemigt vi bakat
vår kropps och vår andes bröd;
giv smaken som fäderna smakat,
av kärvhet, av fara och nöd.
Kom, nya nord som vi bida,
kom, rike dit alla vi trå.
Vi möta på skridsko och skida,
så långt isar och snöfält nå.
Vi lägga mot hästarnas mankar
våra sadlar till häroldsritt,
vi möta i drömmar och tankar
vårt Sverige, stolt, manbart och fritt.
Vi ha sett så länge mot söder,
vi ha lystrat till fåfänga ord —
nu, unga systrar och bröder,
låt oss vända vår panna mot nord.
260
