HÄROLDEN
Just som solen gick upp i ett dansande sken,
då lyfte Johan Krylbom ur sängen sina ben,
och han stod på sitt golv som en hedningagud,
en Apollo med blaggarn till skrud.
Då hörde han en vind som i skorstenen ven,
och det tonade ljuvligt i oxelgren,
och han öppnade fönstret på darrande ten
och förnam att den vinden var len,
O du oxelvind
vid Krylboms grind,
du sjunger om en vårfru med regnstänk på kind.
Hon har stått vid mitt fönster i natt då jag sov.
Jag vill sjunga med dig hennes lov.
Jag vill kläda mig skön som till högtid och vår,
jag vill följa i snön hennes sirliga spår,
där hon flytt som en hind från sitt nattliga traj
till den blommande djurgården Maj.
Liksom orgtramparn hastar att häva sin bälg,
då han hör hur i tornet det ringer till helg,
under ärones portar av hassel och sälg
vill jag skynda att slå min revelj.
Stå stilla, vind,
vid varje grind!
Allt blekt ungt honkön skall blomma om kind,
allt rött ungt blod hos hustrur och mör
sjunga med i en susande kör.
266
