Du riddare av ris och ros,
du gäst för slott och stugor!
En man att skämtas med och tros
du är som vi, och här bekänns
din andes dogsnad och potens.
Din hug är hög, din ätt är god.
Gjut in i höstens fugor
Brushaneklangen i ditt blod.
Besjung den vår som ej förgåtts,
fast vårens tid är gången.
Ditt friska hån, ditt glada trots
låt blänka som en rest palasch
mot stinn finans och plump gulasch,
och skin så stursk som Lucidor
en natt på Fimmelstången
med klingors klang och banesår.
II
JULIA DJUPLIN
På Larsmässbal med glans och ståt
re'n ljusen flämta matt,
och trög och tung är spelets låt
i dov och mulen natt.
Då springa salens dörrar upp
och stråken ger ett vin —
se Julia, se djupp, djupp, djupp,
se Julia Djuplin!
Sjung, Manuel! Hon dansar in
som vind från den mörka älv,
