så sol- och månhylt i sitt skinn
som fröken Augusti själv,
Det går ett sus från grupp till grupp,
det svärmar som fikna bin
kring Julia, kring djupp, djupp, djupp,
kring Julia Djuplin.
Det står som eld ur spelmans rör
och fladdrar av och till.
En känslig våg av män och mör
nu valsvinden rör som han vill,
och ingen följer varje gupp
på Krylboms violin
som Julia, som djupp, djupp, djupp,
som Julia Djuplin.
Som blommor lyfta yrt på äng
för vinden sina skört,
så svajar här för flöjt och sträng
så mången jungfruört,
men ingen kastar högre upp
sin skära krinolin
än Julia, än djupp, djupp, djupp,
än Julia Djuplin.
O sällsamt stolta namnsdagsdans!
O Lars, du benådade man
som lutar lurvig lagerkrans
mot dessa axlars spann!
En nattgud lik du andas upp
din virak av ljuv jasmin,
av Julia, av djupp, djupp, djupp,
av Julia Djuplin.
274