SOL OCH MÅNE
Två vackra döttrar har patron på Vrena.
Som solen ljus och glättig är den ena;
men Måne vill jag kalla hennes syster,
ty hon är smäktande och blek och dyster.
Den ena far och glittrar hela dagen
bland vikens vass, i sommargröna hagen,
och som en vårglimt ser man henne glida
på vinterskaren med sin snabba skida.
Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga
att locka med sig skröpliga och unga!
Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar,
då flyga orden käckt och vasst som pilar.
Den andra är en blid men mäktig låga,
ett käril flödande av känsloråga;
hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka,
och för en suck hon ger dig två tillbaka.
När inspektorn tyrolersittran stämmer,
hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer,
bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar,
med andakt i sitt hjärta hon anammar.
Nu skriver mig patronen: ”Mina tärnor
gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor.
Säg, yngling, anar du vart detta pekar?
Välj hur dig lyster, ingendera nekar.”
