ROSLAGEN
Jordrök vaknar bland höstlöv i lunden.
Sent omsider upp genom sunden
bryter sig brisen med glasigt gny.
Alfågelstoner, ejdergamman
smälta med askarnas körsång samman.
ingen vårpark susar legender,
krönikeknittel som edra stränder,
Rydboholm och Penningby.
Skutor som svänga kring skär och prickar,
granna som änder,
böljande gula hår,
veronicablickar,
Roslagsvår.
Havets glädje befläktar landet.
Svallet klingar från vattenbandet.
Asplöv som vågor glittra och skälva.
Yppig oxel och olvon välva
kronor med fjärdarnas doft och skum.
Högtid går in över landets mären:
rosor i solblåst på yttersta skären,
rosor vid liens vägar och årans;
än vid Finsta rosa rorans
viskar sitt skära mysterium.
Nattviolens ånga och mårans
andas den kärva natten ljum.
”Svenska soldaten” i gulblå rotar
blickar mot kusten, där faran hotar.
Purpurnävans ymniga vävar
blomma av markens trogna blod.
