Sida:Samlade dikter 1943.djvu/293

Det var den tid då Ölands rika lunder
förnya sagans lek och mytens under,
Här jagar Zephyr Chloris genom snåret,
tills jungfruns murgrön glider loss ur håret
och flämtande hon ser hur guldet regnar
kring grön paulun, som spjutigt hagtorn hägnar.

Nu gråter Venus lös med varma tårar
Adonis, sedan tusenden av vårar
försmäktande i Orcus vintervälde,
dit galtens bett den sköne jägarn fällde.
Än ser Diana genom silverporten
inunder ekens grenverk ner på hjorten,
som betar fredligt, medan skytten vilar
på strandens sand i havets ljumma ilar.

Det far en sky, en skimrande, för solen,
och i dess pärlmoskugga drar violen
ett lättat andetag och sår sin anga
som vällustsuckar, smäktande och långa.
I häcken vaknar lättsövd Philomela
och börjar yr och brinnande att spela,
i tro att kvällen sänkt sin vallmoskugga,
att ambradropparna från havet dugga
och att den gud hon tjänar, världssultanen,
beprydd med stjärneblänkande turbanen
på Orchisängens praktbädd gått att trona
i älskogshovet under almens krona.

Det går en väg bland vilda, vita aplar,
där landborgsmuren sina hällar staplar.
Han steg dit upp i Ölands ljusa öken,
som dallrar sommarn lång av skira töcken —

281