Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd,
Jag vet du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?
Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.
Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom,
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ordet som flög mig förbi.
Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.
Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent,
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!
Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.
