surr, örfilen ven och brann;
pang, svaret kom raskt och redligt!
Se'n stodo de tyst och beskedligt
och mönstrade skamsna varann.
De voro i älskogsåren.
Den glödande junivåren
göt eld i hetsig natur.
De voro käcka och fagra,
fast jäktade, svultna och magra
som skogarnas skadedjur.
De möttes för första dagen
men buro ju släktskapsdragen,
och lika barn leka bäst.
Och snart var försoningen sluten
och löftenas boja knuten
förutan lysning och präst.
Nu bröllopsmålet vart hållet,
och bruden, det glupska trollet,
i påsarna rev och slet.
Och han hade sill och potäter
och föda som bondfolk äter,
hon stadsmat och läckerhet.
Med illmarigt leende flickan
sen håvade upp ur fickan
en flaska som hittills hon gömt.
”Det smakte, förbaska mej, mumma,
min lilla beskedliga gumma!”
De kysstes lycksaligt och ömt.
