Laxander slog sin näve i bord
med grova ord:
”Och kunde fisken få fram ett ljud,
så skulle han ropa till djupets gud
mot det sista bland vattenkrypen,
den lunsiga järnpolypen.
Förbannade tid, som höljer med smuts
den väg som själv du banat
för mänsklighetens Elias-skjuts
mot klarhet som ingen anat!
Förbannade tid, som grumlar med träck
det friska, tumlande segersträck
där nyss du drog ut på spanaretåg
som en ung delfin i den gröna våg!
Men hör hur marsvinden dånar!
Nu sitter Rysslands beskedlige far
i kärt förvar
och nyktrar till i ett dunkelt hus.
Förstår han rymdens växande brus,
och ser han att världen blånar?”
Men leende spejade Fridolin
mellan lackviol och balsamin:
”Vad bry vi oss om tsaren?
Se staren, se staren!”
DEMAGOGISK SÖNDAG
Det är som bruste i skyn en säck
och tömde en skvalande syndabäck
