Rusigt satraperna fägna de mordiska blåmän på kinden.
Slavar med hiskliga pukar ur hålorna krypa och hylla
dig, o virago.
Upp står bak skyternas yttersta gräns din tjänare Wilson,
svänger en skarp tomahawk under fanor av viftande sedlar.
Rödskinnens hövding han är och en konung för alla som handla,
mäktig att sända dig flottor av män och förbränna med olja
landen och havet.
Yvs, o Bellona! Ett stoltare följe du aldrig har samlat:
vita och bruna och röda och svarta och blacka och gula.
Regnbågens färger bekriga varann. Metallerna blandas.
Eld och vatten gå hop, och vulkanernas gurglande strupar
ryta ur kaos,
Jorden är din, och vem bland gudinnorna bjuder dig spetsen?
Död är Minerva och Venus är sjuk och förarmad Pomona.
Högt bland hyperboréernas berg en museernas kordräng
rör med bävan en rostande sträng och sjunger din allmakt.
Hör mig, Bellona!
POETEN TILL SÅNGMÖN
Ett dårhus och ett bårhus
är mänskornas krigande värld.
Det spelar i minnenas vårhus
och lockar min själ till färd.
314
