står sommarns bleka nunna
och gråter dygnets timmar.
På pussens brisar simmar
den sista fjärilns lik,
och syrsan spelar på ett strå
hans sorgefärdsmusik.
På slagets våta fluster
en urrig duva huttrar.
Vid väggen skräpa ljuster
och häver, spön och uttrar.
På stångens lösa muttrar
med munnen tom och vid
drakflöjeln gapar som en bild
av mat- och vinlös tid.
Kring gården vinden vankar,
den siste av kompaner,
på dörrarna han bankar
med bokna astrakaner.
Stå upp ur dina tankar
och se hur ollonsvin,
hur frost och fukt förhärja fritt
din lustgård, Fridolin!
Är det ej snart de tider
då Mårtens vänner skalkas?
Högtidligt från ditt lider,
se, offret självmant nalkas.
Se, in på gården skrider
ett led av magra gäss.
Men det är tyst bak luckorna
med skurna hjärteress.
