Sida:Samlade dikter 1943.djvu/341

Den här sidan har korrekturlästs

och längs med vägen susa trädens kronor
vemodigt djupt i vårens brytningstid.
Nu längtar jordens son att lägga ner
sin vardagslast av futtiga bekymmer
och vandra, under hjärtats suckan böjd,
på helig vallfärd under nattens stjärnor
och söka sig en oljelund att gråta,
tills påskens rena, fulla måne lyser
försoning in i sorgens örtagård.

Nej, ingen fåfäng gråt i denna tid,
då havet är för salt av alla tårar,
då jordens hälsning till den nya våren
är som en storm av suckande oliver
från folkens väldiga Getsemane!
Ej för en drömmande och trånsjuk pilgrim
de äro gjorda, dessa världens vägar,
där foten trampar, ej på blomstertörnen,
men på den splittrade granatens skärvor
och alla rester av vad mänskligt var.
Men väl är jorden rik på vigda lunder,
fast deras grenar hänga mångenstädes
som stympade och lytta krigarlemmar;
och se, därunder svartnar kors vid kors
som segerstod åt tidens konung, döden.

De svarta korsen, se de svarta korsen
på vissna kullar långt som blicken når!
Allt mera torftig våren återvänder,
allt glesare är kransen i hans händer,
den han vill utströ i de fallnas spår;

329