Sida:Samlade dikter 1943.djvu/343

Den här sidan har korrekturlästs

Var då välkommen, fastlag! Jag vill tänka
på sorgens hjältar i legendens tid,
när under stjärnorna, som tårögt blänka,
jag kämpar ensam för mitt hjärtas frid.
Min egen klagan vill jag ödmjukt dränka
i världens mäktigt stora sorgebrus
och minnas: vad den ringe nu bör skänka
är ej sitt mörker, men en glimt av ljus.

Så lyft mig, vår! Vit är din ena vinge
och blomsterskär, som änglars vingar drömmas.
Du är ett barn — att som ett barn jag finge
av allt ditt ljusa vingsus genomströmmas!
Mörk är den andra; vår, du son av mull,
sorgmantelfjäril, skymningsfågel, för mig
på stig där korset vinkar rött framför mig,
till botgång för mitt hjärtas oros skull.


TESTAMENTE

Nu slocknar daggens glitter
och skyarna förstoras,
och alla fåglars kvitter
i klanglös rymd förloras;
och majvind lyfter vingen
som Eols bud och Floras,
men det är rök kring tingen,
och luften känns mig trång.

Jag vandrar mot ett drömland,
jag vet ej vad det heter,

331