För första gång på många år
förnam jag vinter, höst och vår.
I ekens hål en uggla höll
sin nattvakt, medan regnet föll,
och slöt med sina gälla skrik
min sömn i sagomörk mystik.
När drivan blänkte vit och hård,
kom skogens mesflock till min gård,
och bland de gröna och de grå
blåmesen, trolsk som Fågel blå.
Du vinter då mitt hjärta skalv
mot himlens vindar som en alv,
som i förnyad barndomstro,
yrvädersgamman, månskensro,
tills Chloris väckte med sin drill
allt spätt och skärt i ung april!
Nu är det höst igen. Vid stugans knut
ha våra sista vallmor blommat ut.
Ej skall jag mer beså en trädgårdslist,
ej länka rankan kring en förstukvist.
Ur grinden rullar ut en ful kaross,
längs vägen träden stå som dystra bloss —
ett upplöst hem, som far i blåst och regn
till hårda, obekanta murars hägn.
Men kring den arma lilla plätt av jord
där barn och fåglar kvittrat, sång fått ord,
skall min oktoberlängtan ruva mörk,
som tjädern ruvar i saffransbjörk.
334
