Vet ni, en gång var jag i Celle,
smög i en unken slottskorridor,
tyckte jag gick i den älskogssälle,
drottningbenådade Filips spår.
Där på väggen, ser ni porträttet?
Tycker ni ej det är min profil,
samma jagande blick under brättet,
samma haka och samma smil?
Tyst för hin! Dock är det ej utan
att han gett skriftligt själv därpå.
Sen den natten står här på rutan
ristat: Corde et gladio.
III
I brasans ljushav ger du fritt den vita
och svala armen blickarna till rov.
Jag ser, hur ådrorna i huden rita
ditt blåa anträd ner mot handens lov.
Där sjunger släktens blod den gamla versen,
ett blod som susar ovisst mellanländskt,
en droppe Piper och en droppe Fersen
och möjligtvis en strimma Vasasvenskt.
Jag tänker, när jag ser ditt huvud luta
som lyssnande till rummens andesång,
att du hör bömisk flöjt och flandrisk luta
och irisk harpolek på samma gång.
