Hur tryggt att vila i det kända suset,
med örat stängt för livets råa kält,
en bleka minnens kastellan i huset,
en dallring av german och slav och kelt!
Men som du är ett väsen själv, en kvinna,
och skapad till en öm viole d'amour
och vinden springer upp ur löv som brinna
och skälver dånande i moll och dur,
så vill din själ anamma sena vingar
och som en örn fly ut i höst och kväll;
men tonen som din längtan grep förklingar,
och endast halvt får hjärtat ljud: jag äl…
IV
Jag är en präst i Hebrons gäll.
Jag såg, hur du gick ut en kväll,
min nådiga grevinna,
då kökemästarn stängt sitt spjäll
och lampan slutat brinna.
Vart smög du hän
bland höga trän?
Jag såg och hörde, jag förstår
den svarta synd som du begår
vid höstligt sus i nakna snår,
Jag är en svartrock, arm och klen,
jag vill ej harm, jag vill ej men,
min hulda patronessa.
Jag såg dig nästa söndag, len
som vårsälg om din hjässa.
350
