Skogsfrun står vid sin fönsterglugg
i täraste hänggranshult,
och ögonen le under hårets rugg
så jordbrunt lidelsefullt.
”På hundra år en sporre ej blänkt
i denna min älskogs nejd,
där förr jag vilsna riddare skänkt
mina susande kamrars lejd.
Ni mänskor leva ert korta liv
och sörja att tiden går.
Hos mig finns ej tid. Kom in och förbliv!
Jag är ung, jag är tusen år.”
Björkarna stå i en gläntas drag
och kasta sitt kröningsmynt.
De läspa och lisma: ”Just i dag
din gyllene tid begynt.
Följ med, följ med, vi visa en stig
till vildmarkens hemliga slott.
Vi veta att tronen är ämnad åt dig,
och länge den tom har stått.”
Du gamla häxa Romantik!
Jag ler åt din dårande makt.
Jag ser en skymt av Opplimens vik
och gården som själv jag lagt.
Jag rider på dånande streck av malm,
på stigar som trampats av fä.
Jag far ej efter ärones palm
men gläds åt mitt kådiga trä.
