Den stilla tjärn, av näckblad full,
dess glans i skugga och sol
är varken silver eller gull
men grön och blå vitriol.
Nu glesnar skogen och druvors glöd
slår upp som ett höstligt bål
Den långa åsen står kopparröd,
och himlen är blänkande stål
Det går ett bud i rönnarnas gränd,
där barnen vimla som mygg:
Se, Sångfar kommer, vördig och spänd,
på stora Svartens rygg.
DEN UNDERBARA KVARNEN
Dalmålning
Se kvarnen, hon skiner
som guld och rubiner,
och kvarnlekan smäller och löparen viner.
Dess stolpar stå fasta som himmelens stoder;
dem välta ej vindar, dem störta ej floder.
Dess kar är av silver, av jaspis är skruven,
och Salomos insegel glänser på huven.
Att stå vid dess brädd och se in i dess öga,
det är som att se i det djupa och höga.
Nu öppnar sig porten med poster av marmor,
och kvarndrängen ropar: ”Kom farfar, kom farmor!
360
