Sida:Samlade dikter 1943.djvu/377

Den här sidan har korrekturlästs

Han kom från fjärran snöberg,
 från fältens kvava slakt
och tog det fasta näste
 som Upplands Vasar lagt.

Karl Johan, se Karl Johan!
 Han står på Mora strand.
Han räckte mig, beskedlig man,
 en vit och nådig hand.
Han log med vassa läppar
 och talade därhos,
men han var ingen dalkarl,
 och jag är ej fransos.

Det sägs han ofta dundrat
 på mål som få förstått,
då sprungo hovman och lakej,
 det smattrade som skott.
Det sägs han smålett åter,
 och bättre man förstod
den vackra min som skvallrade,
 att innerst han var god.

Kanhända, ja kanhända
 det strimmat i hans själ
en aning om det kärva folk
 som visst han ville väl.
Han stod för det som bortskymd
 av äventyrens glans;
kanhända att han sörjde,
 att aldrig det vart hans.


363