Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom, och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!
KYRKOSÅNGARNE
När prosten såg upp från det sista blad
av predikan, såg han tre män i rad
som stodo under gångens båge av björk,
just där solen sken in, medan kyrkan var mörk
De stodo med förklarat ljus över hyn,
och kyrkfolket trodde sig skåda en syn:
”Förvisso är detta de vise män
från österlandet som gå igen.”
”Nej”, viskade klockarn, ”de blicka så slött,
det är djävulen, världen och vårt eget kött.
Med Herodias dotter, som Johannem besvek,
ha de dansat i natt sin midsommarlek.”
Men amen vart sagt, och psalmen tog vid,
och orgorna spelte Den blomstertid.
De tre stämde in med iver och fart
och sjöngo både fagert och underbart.
Den förste såg ut som en midsommarstång,
förty han var smäcker och rak och lång.
Han sjöng som från ovan med furstligt dån,
och sannfärdeligen var han en konungason.
Hans sång gick lugnt som med vana fjät
genom förgården upp till ljusets majestät
374
