Mästare vart du, en konstnär i det lilla,
en vars verktyg aldrig for vill.
Femtio år vid din slöjdbänk from och stilla
stod du över hyvel och drill.
Skogens masurbjörk,
apel, hård och mörk,
fingo i sitt trä ditt sigill.
Adlig i purpur, en skapelse, ett väsen,
ses din spinnrock, märgfull och vek,
vankfri var lem och var linje mjuk och kräsen,
under hårskrud, yppig och blek.
Jungfru Sländas plats
blir till ett palats,
var hon står i eldskenets lek.
Hösten är när, och på Opplimens stränder
blommar linet ut än en gång.
Tråden skall löpa i spinnerskans händer,
löpa långt som vintern är lång.
Trogna trampan går,
sträng av to och blår
spinner in ditt namn i sin sång.
Sången, hör sången från snabba hjul och rullar,
sången om vår bygd och vår härd!
Friden han sjunger som mellan dessa kullar
rett sin egen, hägnade värld.
Utom denna ring
lurar skadlig ting,
bullrar tidens oro och flärd.
