Barn, av sina egna mödrar strypta,
när ännu de knappt sett livet gry,
rike färdmän, rånade och dräpte,
sova i den bottenlösa dy…
Och med ögon lysande av rädsla
spanar barnet mellan al och tall:
spöklikt över mossens döda pölar
svävar dimman, stinkande och kall.
BUDSKAPET
Hej, skojarmor som lunkar genom värdshusallén!
Kom hit till fönsterkanten
och tag den vita slanten.
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen
i huset där på kullen under hundstjärnans sken.
Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är'nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
Om hon ler med ett par läppar som se smäktande ut,
likt två röda blomstergrenar
dem himlen regn förmenar,
så säg: Nu faller daggen och hettans tid är slut,
och din vän står sval om munnen i blåsten vid din knut.
