Mig är som skulle just i kväll till bröllopsdans vi gå.
Lysmaskarna vid vägen som kulörta eldar stå,
ett stjärnfall tänder då och då sin glimmande raket,
som visste jord och himmel re'n vår kära hemlighet,
I dag, i dag jag fick ditt ord, och kommer höst en gång,
då glimma ljusen vid vår fest den mörka natten lång;
då bär du i ditt svarta hår den gröna myrtenkrans,
och mot din egen faders gård dra skarorna till dans.
PÅ ÄLVBRINKEN
Med spön och håvar bullersam
en metarflock drog bort mot ån,
där svarta kräftor skrida fram
på kiselgrus bland vattenstrån.
Men här på älvens öde brink
hörs endast böljans lama slag
och kyrkourets sorgsna klink,
som mäter ut den långa dag.
Den bruna svalan från sitt hål
i backens sand far ut på jakt;
min tanke jagar utan mål
igenom när och fjärran trakt,
Vad drar mig ut till brant och stup,
till berg och hed från hemmets dal?
Vad är det i mitt väsens djup
som födes med så sällsamt kval?
