likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.
Hon vakar där inne, den svala mön,
madonnan, den dägliga, blonda,
som log åt min dyrkan, min brinnande bön
och njöt av min själavånda.
Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.
”Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen,
och dörrarna troget lyckta.”
UR HJÄRTATS GÅTBOK
Var det flyende nyck, var det sanning och glöd?
Var det bloden allen, som var hetsig och röd?
Ja, vem nämner var kämpande känsla på jord
som har levat och flammat och dött utan ord?
Jag skall se dig ibland, när min vaka blir lång,
när jag lyssnar till midnattens lockande sång;
över daggiga strån längs den forsande ström
skall du komma på nytt i min sensommardröm.
60
