Den här sidan har korrekturlästs
II
På renen, under granarna, stämmer jag fiolen,
så daggen från hans strängar yr ut i ängens ljus.
Kom, doft i vildmarksdunkel, kom, klöverdoft i solen,
och följ min sång och strömma bland stadens gråa hus.
I gråa, kalla husen så månget väsen fryser
som aldrig fick förstå, hur naturens hjärta brann,
om frihetslivets jubel, när yppig sommar lyser,
för dem jag glad vill spela det vackraste jag kan.
Men bleka kvinnor lyss från palatset och från kåken
och le med spotska läppar, i det jag går förbi:
”Med dina bonddrängsvisor — —”; jag surrar till med stråken
och dränker deras mummel i rusig melodi.
64
