Man är ej estimerad nu längre som man var
i förgyllande dar
då det roptes, vart man kom. ”Nej, hör på göken!”
Och ej kan jag förneka att jag sjunger litet hest,
och mitt sällskap har allt rest,
och fåfängt lockar jag min bruna fröken.
Ja, jag har glömt mig kvar i min gröna ungdomsskog,
och tiden stundar nog,
då jag måste sommarfjädrarna rugga
och fara på förtjänster och söka mig ett skjul
och sitta grå och ful
och uvna till i längtan och skugga.
Men se, en gammal gök skall man aldrig riktigt tro!
Hans sinne har ej ro,
och hur hans lycka skiftar vet ingen.
Han kan väl duvna till, men om våren spricker ut,
då gal han som förut
och får sorlande luft på nytt i vingen.
HÅKAN PÅ HEDEN[1]
Det blåser vind från nordanfjäll.
Snön faller tät
i stigens fjät
av sista gästen, som mitt tjäll
re'n längesen förlät.
- ↑ Var en kärlekskrank narr, som är att skilja från dessa sångers författare. Hade seminariehyfsning.
