Sida:Samlade dikter 1943.djvu/81

Den här sidan har korrekturlästs

Var ej rädd — jag blir hos dig, min kära,
då den sorgliga hösttid är nära.
I senaste år skall jag aldrig förgäta,
hur du var som en vårbjörk med glimmande fläta.


ORMVISA

När jag i marken vandrar, vill jag min flaska ha,
blott därför, att mot ormars gift det starka är så bra.

Men tänker jag på ormen, så minns jag allt en ann,
en falskare och halare och svårare än han.

Det sägs att ormen lurar inunder gröna träd,
och blickar milt och tjusande på fågelen så späd.

Men flickan går på varje stig, och hennes trollblick far
varhelst en rock hon skådar och hör ett stövelpar.

Uppå sin buk går ormen och äter bara jord,
men flickan vill ha sockermat och silverfat på bord.

En orm kan läras dansa till dårars tidsfördriv,
men flickebarnet dansar visst ren i sin moders liv.

En enda gång om året ömsar ormen skinn,
men åtta dar i veckan byter flickan sinn.


73