Du är ej längre, o Krylbom, fager,
sträv är din haka och kinden mager;
men än den spelande blicken drager
vart hjärta in i sin skälmska dager.
Och kring den fållbänk, där lugn du vilar,
av jungfrurs drömmar en myggsvärm ilar
och mot din vägg mellan block och filar
står kogret, späckat med kärlekspilar.
STORMNATT
Nu mulen natt över kullarna ruvar
som en korpmor i skogen på fläckiga ägg.
Nu sitta stormens tutande uvar
på takens huvar
och vilddjuren löpa kring knut och vägg.
Nu bölar dovt den väldige tjuren
och skakar med orolig nacke sin klav,
nu skälva lammet och tackan i buren,
nu kvider furen
och fäller de ristande grenarnas lav.
Ve, midnattens mara är över oss fallen
och kramar oss, vildmarkens fattiga barn!
Här stryker ulven med eldbloss i skallen,
på gården och vallen
det vimlar av sägnernas argaste skarn.
76
