80
Om medjan jag gripa förmått med en hand;
Hon hade en mun som ett purpurrödt band
Och kinder som snödropp om våren,
Två ögon som himlar och lockar som guld:
Hans fästmö var ädel, var bildskön och huld
Och stolt som en brud till kondoren.
Och fastän hon alltid var vänlig och glad,
Det låg något ärftligt, jag vet icke hvad,
I den majestätiska minen;
Och några rent aristokratiska drag,
Som icke man hittar på just hvarje dag,
Höll packet på håll från blondinen.
I flygande fart kom en dammig hussar;
Fast ej hennes Wolmar, hans Fritz det dock var,
Och fuchsen sprang lös vid hans sida
På borggårdens qvader. Sju dygn hans sqvadron
Djupt sörjde sin hjelte; Fritz, fuchsen och hon
Först slöto med lifvet att lida.
Hon ligger förstummad på knä vid hans bår,
Hon gjuter ej suck eller fäller en tår;
På blånade läpparna spritter
Ett vansinnigt leende, dallrar ett skratt,
Ett hånande, hemskt, konvulsiviskt och flatt;
Att gråta var smärtan för bitter.
