83
Furstinnor med ögon, som smälte upp is,
Hofdamer, som gåfvo sitt rykte till pris,
Förslagna och djupa som sjöar;
Som bröto af hjeltars jernviljor som rör,
Som Ranzau och Tordenskjöld flammade för
Och så styrde Dannemarks öar.
Mång borgfru, som följde sin herre i fält,
(Och sjelf äfven brutit en lans, om det gällt,)
Hvars färg bars i fejd och ringränning,
Hvars ära, som skölden, var fläckfri och blank,
Som dömde till pris vid tornerspelets skrank
Och undgått förförelsens bränning.
Guds helgon, som klädt sig «i asko och säcka»,
Ab'dissor i dok, som kört lustarna weg,
Botfärdiga som «Sancta Brita»,
Bönsystrar, som gisslade sig i sin cell
Och läste sitt ave i Soröe kapell,
Tills de blefvo bleka som krita.
Novicer, som köttet ej späka förmått,
Men gett rendezvous åt hvar näpen abbot
På Beckaskog och Bosjökloster,
Som svalkat sin känsla och qväft sin förtret
Med kyssar så ljufva som smultronsorbet
Och långa som sju pater-noster.
