84
I slaget vid Lund, som vår elfte Carl höll,
Sju stycken Ulfstandar på en gång det föll,
Sju bröder omkring Dannebrogen.
En stupat förut vid det uppbrända Vä;
Han slogs, när en kula tog benen, på knä
Och dog så, sin riddarpligt trogen.
Det var hennes ättlängd på möderneled;
Men mansliniens anherrar dugde de med
Och räknas bland frejdade döde.
För äran Jernhjelmarna kämpat och blödt:
Som hjeltar de fleste på valplatsen dött,
Och tre vållat fältslagens öde.
De fäktade modigt för sanning och rätt,
Och alla den blodiga skjortan de klädt
I svenskarnes mellanblå leder.
Den store kung Gustaf i döden de följt,
Med ära och blod sina fanor de höljt
Och fört sina värjor med heder.
Allt, hvad som ej strök på Germaniens fält,
Det med Carl den tionde gick öfver Bält.
En till fyra danskar i sender
Djerft kastade handsken i envighetskamp,
Och fältet behöll han, fast sedan han damp,
I kalabaliken vid Bender.
