85
Blott Östgötaryttarne förde af dem
Tre skjutna ryttmästares lik med sig hem;
Sorgtåget skred tyst genom riket,
Med pukor förstämda, med florklädt standar,
Framför hvar sqvadron af ryttmästarn man bar
I långsamma nattmarcher liket.
De lågo i kyller, så gula som strå;
Bårtäcken med grefliga kronor uppå
De tunga blykistorna höljde.
Ej hördes en fråga, förnam man en sång,
Och dofva kommandoord blott någon gång;
Som spöken de döde man följde.
I rustningen svepte, tre multnade män
Så till sina herregods kommo igen
Från trettioåriga kriget.
I riddarsaln fruar gå upp och gå ner;
Man hoppas, man anar, man lyssnar, man ser
Åt landsvägen ut ideliget.
Tre löjtnanter, mörka i synen som krut,
Skarpögda som örnar och raka som spjut,
Clanchefer från Skottlands högländer,
Till têterna sprängde och dundrade halt,
Och eko det återgaf femtiofaldt
Kring Roxens förtjusande stränder.
