88
På moar och hedar de gula och blå
I massor nedmyllades; hem kommo få.
Rekryter med främmande vanor
Instuckos från Spanien och Donaus strand,
Som fäkta sig lärt i åtskilliga land
Och stridt under hundrade fanor.
Ej i regimentet en springare stod,
Som ej var af polskt eller meklenburgskt blod;
De svenska aftroppat från scenen,
När de icke längre uthärda förmått
Fler' mödor, lansspetsar och brännande skott,
Och kulor dem frätt intill benen.
Men än i en kyrka i Linköpings stift
I choret sig höjer en grundmurad grift,
Der, tvärt genom ekportens springor,
I dunklet bland multnade sidenbanér
Tre väldiga, ärgiga kistor man ser
Och äfven tre rostiga klingor.
En Jernhjelm i slagtningen vid Lyddeelf
Gaf Ascheberg hästen och drunknade sjelf;
Raskt fålen sam öfver strömdraget.
En hjelte blef räddad; hvad gjorde det då,
Att en skägglös kornett låg i Lyddeå,
Om ock af det ädlaste slaget?
