89
Kung Carl tog i kriget ut med sig ett tjog,
Dem alla vid Narva man sårade såg,
Ack, fällde som högdjur i parken!
Den äldste left «femton», den yngste blott «tolf»,
Men säkert till kinden de lade sin kolf
Och sträckte friskt ryssar till marken.
Man fann dem förblödda, begrafna i snön;
De hållit sig väl och de fingo sin lön:
Tjufpojkarne blefvo drabanter.
Snart läktes den unge soldatens blessyr;
Jernhufvudet Carl tyckte om äfventyr
Och sökte dem på alla kanter.
Se'n följde de honom i lust och i nöd,
Der stympades en och der nedföll en död;
Af dem tog man inga till fånga.
Men ack, efter lönnmordet vid Fredrikshall,
När lejonet sköts af en räf, knall och fall.
Blott återstod en af de många.
Strax afsked han tog ur förrädarnes här;
Han reste till Skåne och gifte sig der.
»Med kungen, huskorpar än skria,
Gick äran; hans bane vår olycka var.»
Så sad' salig grefven, som var farfarsfar
Till Wolmars blåögda Maria.
