90
För Wolmar en skål, dito en för Marie!
Kantinen är laddad; ack, bara slå i!
Drick! Följen exemplet, hussarer!
I gapet här nyss jag en «jungfru» begrof.
Ack, den, som kan rumla, har icke behof
Af andra penater och larer.
Vi äro kamrater med raska manér
Och hänga ihop såsom långhalm och ler,
Ej bakom hvarandra vi smyga.
Ack, infanteristen han saknar vårt lif,
Vår anda, vår hållning och vårt tidsfördrif:
Han krälar i stoftet; vi flyga!
När sist regimentet går hädan och skall
Afmönstras på crêten af sjelfva Valhall,
Vår Lancken oss möter och helsar;
Han står der som fordom, så öppen och glad,
Och vi defilera förbi i parad
Med multnade «dolmar» och pelsar.
Med flygande fanor och klingande spel
En passant saluteras den otäckan Hel,
Omgifven af onklar och tanter.
Båd' akter och höfter, ja, allting är weg;
Det är, som man klädt på en handspak en säck:
Ej rundning der finns, bara kanter.
