VIII
på hans känsliga själ: han hade, skrifver han, i bref öppet erkännt för sin farbror sin belägenhet i ekonomiskt afseende. Men hans väntan blef sviken, och han återvände, än mer svårmodig, till fäderneslandet. Der gjorde han genom en väns bemedling ett ytterligare försök att få hjelp af sin slägt i Stockholm; men då äfven detta misslyckades, som det påstås, under inflytande af Sommelii dåvarande chef, såg han sig nödsakad att söka sitt afsked i början af 1848[1].
Kort efter hans hemkomst utbröt danska kriget. Med lidelsefull häftighet omfattade Sommelius detta tillfälle att ställa sig i den verklige krigarens leder, sedan han så länge med motvilja deltagit i mötenas exerciser och låtsade fältslag. Hans efter faror och äfventyr törstande sinne fann här ett mål för sin trängtan, och han skyndade till krigsskådeplatsen, der han som frivillig utmärkte sig på det fördelaktigaste. Men han stred ej för ärans skull: hans tillvaro hade blifvit honom för tung, och han sökte döden. Efter stora prof af tapperhet fann han den efterlängtade, då han d. 5 Juni 1848 under förpostfäktningen i affären vid Düppel (Dybböl) nedsjönk, höljd af djupa sår, och afled på vägen till preussiska fältlasarettet, en af de tre förste skandinaver[2], som offrade sitt lif for Danmark och så gåfvo den skandinaviska tanken blodsdopet.
Vida klarare än Sommelii yttre lefnadsöden framstår för våra blickar hans inre menniska. Alla enskilda underrättelser sammanstämma med hans dikter i att lemna oss en åskådlig bild af denna. Han var i grund och botten en äkta skaldenatur, och dertill en af dessa, som företrädesvis tillhöra norden: i yttersta grad lättrörlig och mottaglig för intryck, än upprymd och glädtig, än svårmodig och nedslagen. Redan tidigt utkommen i verlden, blef denna natur illa medfaren af det obevekliga lifvet. Hans glödande själ,
