Den här sidan har korrekturlästs
103
Ej de läkas; — lifvet äter
På sig sjelf: ju mer det fräter,
Glupskare blir dess aptit.
Snålt det tär på egna fingrar
Det kring egen stam sig slingrar,
Som en hungrig parasit.
Här är märket af kartechen,
Som nöp örat bort i brèchen,
Här af bomben, som derpå
Sprang — och gaf mig detta brottet.
Om den gett mig nådeskottet
Af barmhertighet ändå!
Skälmen nöjde sig att klippa
Af benpipan, — jag fick slippa
Med en lindrig kontusion;
Men den slog i stället neder
Helveteskolonnens heder,
Mönstret i vår bataljon.
När du föll, i tårar smälte
Grenadiern. Sin unga hjelte
Höll den gamla stammen kär;
Max var man, fast vek som vidjan,
Som en fröken smal om midjan,
Spenslig som en bayadère.
