Den här sidan har korrekturlästs
110
Det var tyg, som höll, i donen,
Änskönt bristen; från baronen
Ned till marketenterskan:
«Har jag, har kamraten» lagen
Var och ordningen för dagen,
Lösen ifrån man till man.
Oh, vi redde som kökssvenner
Till «plomb-pudding»; såsen bränner
Sår i gomen, hvem, som kom,
Blef serverad. Också ryssen,
Som en mö vid första kyssen,
Vände rädd och skamflat om.
Såg du schocken och quarréen,
Der de — «hast du mir gesehen?» —
Skuro mig den flisan? Men
Högg man sönder oss i smulor,
Saltade vi ock med kulor
In det bykets kött igen.
Minns du Tristans bronsanlete,
Blodsprängdt som ett ondt samvete,
Och hans magra jernskelett,
Sacre Dieu, med epauletten,
Distinktionskorpralen, jätten,
Som strök med vid Auerstädt?
