Den här sidan har korrekturlästs
118
Rundt om lederna och halsen
Och det lif, som du i valsen
Omslöt med din smidiga
Arm, sig slingra ormar fräcka,
Och sin blodtörst sniglar släcka
Ur de blåa läpparna.
Minen stelnad är, som myste,
Slocknad blickens eld, som lyste,
Örat döft. Likt ederna,
Som hon darrande afhörde,
När du smekande förförde
Henne, lösta flätorna!
Ej emellan hennes fina
Händer får du smyga dina,
Och de veka känslorna
Tystnat, kinderna ej blomma
Mer som röda rosor, tomma
Stirra ögonhålorna!
Jag, som du, är från palatsen
Bördig, stod på Marcusplatsen
Högt bland vaurien'erna,
Var af nobili på balen
Firad mest, på karnevalen
Stoltast ibland maskerna.
