Х
se något beräknadt, något annat än en yttring åt detta håll af den disharmoniska, med hela sin yttre omgifning missnöjda sinnesstämning, som var och förblef grunddraget i hela hans karakter.
En omständighet, hvilken, enligt hvad som berättas, betydligt bidrog att under de sista åren förmörka hans lynne, var ett i viss mening olyckligt kärleksförhållande, som knutits mellan honom och en ung, i hans välgörares hus upptagen flicka i Stockholm. Man finner här och der i dikterna antydningar om något sådant, liksom om utgången (vi hänvisa särskildt till s. 33 f. och s. 299 i närvarande upplaga) ; och det är alltid med en djupt vemodig ton han nämner Marias namn i flera stycken. För öfrigt är denna episod i Sommelii lif insvept i samma dunkel, som döljer mesta delen af detsamma.
Denna ständigt växande disharmoni inom honom utpräglade sig naturligen allt mer äfven i hans vanor och lefnadssätt. På häftiga utbrott af lidelser och stormande nöjen följde dofva mellanskof af ånger och sjelfförebråelse; och det var i sådana stunder han kunde bokstafligen handla som Conrad, en af sina hjeltar, som yttrar:
Mig oron behagat; jag älskat att rida
I bredd med orkanerne (sida vid sida)
På frustande hingstar, jag sporrade van
Ungfolen med svanhals och skinande länder —
Såsom bevis på denna sålunda utbildade excentricitet kan äfven anföras, att han i obevakade ögonblick kunde draga värjan mot sina bästa vänner, att han i sitt hem alltid drack ur en silfverbeslagen dödskalle o. s. v. Äfven hans oroliga kringirrande och ofta förnyade ombyte af vistelseort voro endast yttringar af samma missstämning, samma idéelt öfverspända anspråk på lifvet, som vi så ofta mött vid skildringen af hans lif.
Sommelii yttre var oansenligt; han var spenslig och
