139
Bah, fast han fann krafterna klena,
Han tog mig till gardet ändå!
Han log så skälmaktigt och såg mig
I ögat, fann eld deruti
Och sade: ”Fripon, kom ihog dig”
Och red se'n sjelfsvåldigt förbi.
Bums ordres jag fick att marchera,
Men löjtnanten sjöng: ”Papillon!
Du får ej gå till henne mera
Och inte ta afsked en gång!”
Jag leddes, som fogeln i buren,
På vallar, bastioner och torg
I Strassburg; men himlen som muren
I borgen blef kall för min sorg.
Ack, hon hade skatter, jag inga
Och än inte fälttåg jag gjort;
Jag egde blott hjerta och klinga,
Och dessa betydde ej stort.
Men under den luggslitna rocken
Jag hade ju, fast jag var arm,
Ett gods i den gullgula locken,
Som ligger ännu vid min barm.
Hon glömde bort mig, tog en annan:
Ej kärleken äran är huld.
