151
Italiens folk och Tysklands för mig blödde,
Med menskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt som en syndaflod.
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.
Som meteorer mina bajonetter
Vid Jena glänste och på Lützens slätter,
Hvar lagrar växte i arméens spår.
En gåta fruktan var, en fabel sorgen:
För gardets lycka kejsarn stod i borgen,
Och segerns balsam läkte våra sår.
Men föllo fransmän än som strån för svärden,
«Te Deum» sjöngo de på himmelsfärden,
Mot molnen ryktet stack som en raket;
Den lefvande fick kors och pris den döde.
Vi trodde på ett oundvikligt öde
Och på de stupades odödlighet.
Soldaten var mig kär, ty blindt han lydde;
Hans äras dag i mina ögon grydde,
Min röst för honom var oraklets röst.
Jag höjt opp masken, som i jorden krälar,
Väckt dygd i låga, mod i fega själar
Och känslans eld i marmorkalla bröst.
