Sida:Samlade dikter af G. L. Sommelius.djvu/171

Den här sidan har korrekturlästs

151

 
Italiens folk och Tysklands för mig blödde,
Med menskokött jag luftens korpar gödde,
Mitt tåg strök framåt som en syndaflod.
Jag slagtade med kulor och med bomber;
Med lik jag kunnat fylla katakomber
Och dränka hela Babels torn i blod.

Som meteorer mina bajonetter
Vid Jena glänste och på Lützens slätter,
Hvar lagrar växte i arméens spår.
En gåta fruktan var, en fabel sorgen:
För gardets lycka kejsarn stod i borgen,
Och segerns balsam läkte våra sår.
 
Men föllo fransmän än som strån för svärden,
«Te Deum» sjöngo de på himmelsfärden,
Mot molnen ryktet stack som en raket;
Den lefvande fick kors och pris den döde.
Vi trodde på ett oundvikligt öde
Och på de stupades odödlighet.
 
Soldaten var mig kär, ty blindt han lydde;
Hans äras dag i mina ögon grydde,
Min röst för honom var oraklets röst.
Jag höjt opp masken, som i jorden krälar,
Väckt dygd i låga, mod i fega själar
Och känslans eld i marmorkalla bröst.