155
Enthousiasmen lefver för sekunden,
Den föds den ena, dör den andra stunden;
Opinionen murar opp i hast
Vendômekolonner eller barrikader,
Den hvisslar än, än ger den serenader
Och lyder som en flöjel vindens kast.
Om några lustrer skall af hurraropen
Marsfältet darra — och den tjusta hopen
Hans kista kyssa, dyrka som en gud
Hans kalla kropp, — skall jublande åkalla
Sin halfguds ande, bäfvande knäfalla
För ett benrangel, svept i kejsarskrud.
Fast blodet i likkällarhvalfvet svalnar,
Och hjeltestoft som annan aska falnar,
Hans urna krossas, vapenskölden bräcks,
Hans rykte föds på nytt hvar gång det qväfves;
Det trampas kan, det mörda är förgäfves:
Ej slocknar månan, fast hon molnbetäcks!
Ha, det är sannt, i morgon skall jag sluta,
Le brave des braves skall dö — och fransmän skjuta.
Jag drömt. Dæmoner, — lemnen mig i ro!
Gestalter ser jag: det är gardets spöken!
Jag skönjer dimmor. — Ah, det är krutröken
Från Ligny, Leipzig och från Waterloo!
