157
Ej var det jag, som Frankrike förrådde!
Den träde fram, som till en lögn förmådde
Ney, vapenlyckans främste gunstling; men
Det Ludvig var, som flydde fegt och ljugde:
Jag fann, att hjeltar ej han styra dugde,
Och så min afgud tro jag svor igen.
Jag Ludvig gaf min ed. Mitt kräk, som trodde,
Att Galliens lugn på en Bourbon berodde!
O Gud, min svaghet jag för sent begret.
Jag är högmodig öfver löftesbrottet,
Och han vill hämnas! — Må han råga måttet
Utaf sin ätts oefterrättlighet!
Hans dödsbud är — så skarpsint var monarken —
Välkommet, som olivens löf i arken;
Jag hellre som sanct Laurents trår på glöd,
Än i hans slaftjenst sliter mina sulor,
Och smälter förr hans halfva dussin kulor,
Än tuggar tacksamt på hans nådebröd.
Till en varnagel man att dö mig dömde,
Men att ej död är straff, man dervid glömde;
Storskrifvarna i Metternichs bureau
Soldatfilosofien lärt sig illa,
Som inte fatta, att en qvaf vindstilla,
Långpina blott är hämnd på en héros.
